Min barndom

Min barndom

Min barndom

Är inte det sterotypiska att när man kommer till psykologen så frågar de alltid ”jaha, hur var din barndom då”? Vi alla har säkert fått den frågan hos någon psykolog, eller i alla fall fått se den scenen x antal gånger i någon film. Så, då kommer vi till frågan: hur var min barndom? Jo, nu ska jag berätta för er …

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket av mina tidiga år här på jorden. Men mina första minnen är oftast inga glada. Minnen ifrån föräldrar som bråkat, eller djur som har dött. Trauman för ett litet dagisbarn. För övrigt så var jag ett väldigt tyst och stillasittande barn. Hade inte så många vänner och föredrog att sitta inomhus och leka med mina gosedjur. Jag brukade rada upp alla mina gosedjursvänner i min rosa barnsäng (tror att mamma verkligen ville att jag skulle bli en söt liten flickig tjej, men ack, hon hade fel) och i mitt huvud ha konversationer med dem. Aldrig sa jag, eller gosedjuren, ett ljud, utan all konversation pågick inne i mitt huvud. Det kanske är så som mitt övertänkande och överanalyserande började? I flera timmar kunde jag sitta så och bara stirra på alla blanka, oseende ögon och i mitt huvud ha stora fester, middagsbjudningar och picknicks tillsammans med mina lurviga vänner. Mamma tyckte så klart att jag borde vara ute och leka med de andra barnen, men jag ville inte. Det var jag och gosedjuren och vi hade vår egna lilla värld som ingen annan fick vara med i.

Men när jag var ungefär 6 år gammal, och hade börjat på 6-års (det hette så på den tiden), så fick jag min första mänskliga vän. Ronja hette hon, och hon var nästan helt tvärtemot hur jag var. Hon var glad hela tiden och hade massor av vänner, och alla ville vara med henne. Men hon ville bara vara med mig, av någon anledning. Jag förstod aldrig riktigt varför, men jag var måttligt road av att ha henne som sällskap. Ett par gånger fick hon faktiskt komma hem till mig, och vi hade en riktig tebjudning (fast med saft), och mina gosedjur tittade bara på. För det mesta var vi hemma hos henne där vi alltid lekte det hon ville och åt tillsammans med hennes familj. Mamma tyckte det var bra för mig att socialisera med andra barn och familjer, så klart.

När jag började skolan så flyttade Ronja till en annan stad, och jag blev ensam igen. På rasterna gick jag runt och pratade med mig själv i huvudet och brydde mig inte så mycket om de andra barnen. Men de retade mig en del, sa att jag var ditt och datt. Tror det var där som de riktiga spökena i huvudet började, då internaliseringen satte igång på riktigt. Början på min psykiska ohälsa. Eller var det redan framför gosedjuren som det började? Men ibland när jag mår som sämst, brukar jag fantisera om hur jag sitter i min rosa barnsäng och pratar med mina gosedjur. Då blir jag lugn. Ska nog ta och skaffa mig en samling igen. Kanske finns rosa barnsängar i vuxenstorlek?
Det, mina vänner, var min barndom. Ungefär så mycket som jag kommer ihåg också. Vad är dagens lärdom? Prata endast med gosedjur, människor snackar bara en massa skit.